…tyckte min sambo plötsligt när vi satt vid matbordet och diskuterade finanskris, chefsbonusar, pensionsavtal mm.
Det var en jättebra idé. Hon är bra på sådana, min sambo. Och nu sitter jag här och skriver. Det kanske kan fördröja eller helt motverka att jag blir en sur gammal gubbe. Vilket jag inte vill bli. Men det känns som att det allt oftare sker saker som jag s.a.s. reagerar starkt på. Jag hoppas att jag aldrig kommer sluta reagera. Så länge jag lever, vill säga. Sen får man ju se. Jag vill inte bli någon uppgiven typ som bara sitter och suckar.
Sedan en tid tillbaks har jag fått lust att skriva. En önskedröm (typ) är att skriva en bok om drivkrafter. Jag har en känsla av att det finns mycket att hämta där. I stort sett allt som sker i samhället och i allas våra liv är ju resultatet av drivkrafter. Två av människans främsta drivkrafter är väl sex och strävan efter högre status. Men pengar då? Eller rikedom kanske. Jodå, men jag tror att pengar bara är en symbol för status. Det är ett mått på status. Jakten på högre status manifesterar sig oftast i dagens samhälle i en jakt på pengar. Men status kan också vara tex kunskap, anseende i gruppen osv.
Den där dagen vid matbordet tex pratade vi om alla pensionsavtal och bonusar som media rapporterar om. Vi funderade över hur dessa människor tänker och fungerar. Det känns som att man försöker förstå sig på en annan värld. Till slut suckar man bara och byter samtalsämne. Samtidigt så hade jag just läst DN debatt (081106) om en doktorsavhandling (tror jag det var) där man undersökt kulturen inom Försvarsmakten. Kontentan var ungefär att där sitter ca 10000 officerare och bryr sig mer om sina egna karriärvägar än att optimera Sveriges försvarsmakt. Detta var i och för sig ingen överraskning för mig. Högkvarteret kallas ju ibland för Gubbdagis. Så det var ganska väntat. Jag hade bara inte sett det i skrift innan. Dokumenterat.
Om man då ställer dessa två fenomen mot varandra. Giriga chefer mot statusjagande officerare. Jag skulle säga att båda två verkar ha problem med motivationen i det de gör och båda jagar högre status. Vad som driver dessa chefer inom näringslivet blir jag inte riktigt klok på. Har man kommit hela vågen och tagit på sig det ansvar som ett chefskap innebär borde man ju känna starkt för den verksamhet man leder, dvs man borde vara motiverad i det man gör. De pengar man förhandlat sig till kanske bara fungerar som en statussymbol att visa upp (eller ha möjlighet att antyda). Kan det vara så? Eller är det bara ren och skär girighet? Man undrar? Jag blir inte klok på det. Man hör ju aldrig någon av dessa chefer uttala sig om detta.
Angående officerarna så förväntar sig landets medborgare att de ska vara fullt motiverade av sin uppgift att på bästa sätt ”utföra militära insatser i Sverige och internationellt”. Detta ska vara deras främsta drivkraft. Eftersom det är frivilligt att jobba inom Försvaret, så skulle man kunna tro att de som jobbar där har som främsta drivkraft att göra en insats för Sverige. Och Freden. Att många officerare skulle kunna ha sin egen agenda inom organisationen anses snudd på omoraliskt. Och visst känns det mindre bra, speciellt eftersom det handlar om våra skattepengar. Men hur ska man kunna motivera landets försvarsmakt när man inte varit krig på 200 år? När man går in på deras hemsida får man känslan av att det är bara ett i raden av alla statliga verk. ”Förmågan till väpnad strid skiljer Försvarsmakten från andra myndigheter”, står det överst på hemsidan. Ok då.
För att försöka hålla ångan uppe hittar man på att åka till Afganistan och Kongo och andra oroshärdar. Och sätta upp en Camp. Detta under förevändning att vi har ett ansvar gentemot utsatta grupper i världen och bör bidra till en bättre värld (eller något med den andemeningen). De ”pojkar och flickor” som åker ut på dessa ”missioner” tror jag många gånger drivs av andra motiv. Inte minst pengar. Efter en sejour i utlandet behöver de nog inte äta blodpuddning på ett tag, om man säger så. Sen är det nog en hel del äventyrslusta som driver på. Varför tror jag inte att det är så vanligt att de som skriver på för en utlandsmission, främst drivs av en önskan att göra något gott i världen? När det gäller tex Läkare utan Gränser, Röda Korset mfl organisationer tror jag ju att man i mycket högre grad drivs av en vilja att göra en insats för ”mänskligheten”. Men Försvaret? Nej. Har jag fel? Jag tror det är andra grejor som lockar den enskilde.
Många offentliga verksamheter tror jag fungerar som Försvarsmakten, dvs medarbetarna är inte motiverade främst av organisationens uttalade mål, utan har sina högst privata syften och mål med att göra det de gör. Men detta tar jag en annan gång.
