Julstämning

Det lackar för fullt.

I helgen var det lite julbak. Bl.a. kreerades detta fina pepparkakshus. Inrett o klart.

Var så god och prova

Börja blogga…

 …tyckte min sambo plötsligt när vi satt vid matbordet och diskuterade finanskris, chefsbonusar, pensionsavtal mm.

Det var en jättebra idé. Hon är bra på sådana, min sambo. Och nu sitter jag här och skriver. Det kanske kan fördröja eller helt motverka att jag blir en sur gammal gubbe. Vilket jag inte vill bli. Men det känns som att det allt oftare sker saker som jag s.a.s. reagerar starkt på. Jag hoppas att jag aldrig kommer sluta reagera. Så länge jag lever, vill säga. Sen får man ju se. Jag vill inte bli någon uppgiven typ som bara sitter och suckar.

 Sedan en tid tillbaks har jag fått lust att skriva. En önskedröm (typ) är att skriva en bok om drivkrafter. Jag har en känsla av att det finns mycket att hämta där. I stort sett allt som sker i samhället och i allas våra liv är ju resultatet av drivkrafter. Två av människans främsta drivkrafter är väl sex och strävan efter högre status. Men pengar då? Eller rikedom kanske. Jodå, men jag tror att pengar bara är en symbol för status. Det är ett mått på status. Jakten på högre status manifesterar sig oftast i dagens samhälle i en jakt på pengar. Men status kan också vara tex kunskap, anseende i gruppen osv.

 Den där dagen vid matbordet tex pratade vi om alla pensionsavtal och bonusar som media rapporterar om. Vi funderade över hur dessa människor tänker och fungerar. Det känns som att man försöker förstå sig på en annan värld. Till slut suckar man bara och byter samtalsämne. Samtidigt så hade jag just läst DN debatt (081106) om en doktorsavhandling (tror jag det var) där man undersökt kulturen inom Försvarsmakten. Kontentan var ungefär att där sitter ca 10000 officerare och bryr sig mer om sina egna karriärvägar än att optimera Sveriges försvarsmakt. Detta var i och för sig ingen överraskning för mig. Högkvarteret kallas ju ibland för Gubbdagis. Så det var ganska väntat. Jag hade bara inte sett det i skrift innan. Dokumenterat.

Om man då ställer dessa två fenomen mot varandra. Giriga chefer mot statusjagande officerare. Jag skulle säga att båda två verkar ha problem med motivationen i det de gör och båda jagar högre status. Vad som driver dessa chefer inom näringslivet blir jag inte riktigt klok på. Har man kommit hela vågen och tagit på sig det ansvar som ett chefskap innebär borde man ju känna starkt för den verksamhet man leder, dvs man borde vara motiverad i det man gör. De pengar man förhandlat sig till kanske bara fungerar som en statussymbol att visa upp (eller ha möjlighet att antyda). Kan det vara så? Eller är det bara ren och skär girighet? Man undrar? Jag blir inte klok på det. Man hör ju aldrig någon av dessa chefer uttala sig om detta.

Angående officerarna så förväntar sig landets medborgare att de ska vara fullt motiverade av sin uppgift att på bästa sätt ”utföra militära insatser i Sverige och internationellt”. Detta ska vara deras främsta drivkraft. Eftersom det är frivilligt att jobba inom Försvaret, så skulle man kunna tro att de som jobbar där har som främsta drivkraft att göra en insats för Sverige. Och Freden. Att många officerare skulle kunna ha sin egen agenda inom organisationen anses snudd på omoraliskt. Och visst känns det mindre bra, speciellt eftersom det handlar om våra skattepengar. Men hur ska man kunna motivera landets försvarsmakt när man inte varit krig på 200 år? När man går in på deras hemsida får man känslan av att det är bara ett i raden av alla statliga verk. ”Förmågan till väpnad strid skiljer Försvarsmakten från andra myndigheter”, står det överst på hemsidan. Ok då.

För att försöka hålla ångan uppe hittar man på att åka till Afganistan och Kongo och andra oroshärdar. Och sätta upp en Camp. Detta under förevändning att vi har ett ansvar gentemot utsatta grupper i världen och bör bidra till en bättre värld (eller något med den andemeningen). De ”pojkar och flickor” som åker ut på dessa ”missioner” tror jag många gånger drivs av andra motiv. Inte minst pengar. Efter en sejour i utlandet behöver de nog inte äta blodpuddning på ett tag, om man säger så. Sen är det nog en hel del äventyrslusta som driver på. Varför tror jag inte att det är så vanligt att de som skriver på för en utlandsmission, främst drivs av en önskan att göra något gott i världen? När det gäller tex Läkare utan Gränser, Röda Korset mfl organisationer tror jag ju att man i mycket högre grad drivs av en vilja att göra en insats för ”mänskligheten”. Men Försvaret? Nej. Har jag fel? Jag tror det är andra grejor som lockar den enskilde.

Många offentliga verksamheter tror jag fungerar som Försvarsmakten, dvs medarbetarna är inte motiverade främst av organisationens uttalade mål, utan har sina högst privata syften och mål med att göra det de gör. Men detta tar jag en annan gång.

Drivkrafter

 Jag har kommit att intressera mig mer och mer för drivkrafter. Mänskliga drivkrafter. Den centrala frågeställningen är hur det kommer sig att människor handlar på det ena eller andra sättet? Vad är det som driver dem?

Drivkrafter har betydelse på såväl det personliga planet som i större sammanhang. Man måste komma ihåg att alla samhällsinstitutioner ju bara består av människor – från minsta dagis till landets regering. Det är ”vanliga människor” överallt, även om det på vissa poster krävs människor med exceptionella egenskaper. Och därmed blir ju allt som händer och sker resultatet summan av hur alla människor reagerar på sina drivkrafter, vilka de än är.

Anledningen till att jag har fastnat för detta är att jag, för några år sedan, plötsligt fann mig själv ha blivit av med mycket av mina egna drivkrafter. Att det var detta som hände har jag förstått först efteråt. I den stunden det hände, kände jag mig bara allmänt miserabel och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Sedan dess har mitt liv varit lite vingligare än det var innan, jag har kommit att ifrågasätta mycket av det jag gjorde förut och det har fått stora konsekvenser för mitt liv. Det är en process som har pågått i 3-4 år nu och är nog inte klar ännu. Mitt liv har inte blivit enklare att leva, men min förhoppning är att det i slutändan ska visa sig ha varit mödan värt att fundera på (och ta konsekvenserna av) dessa saker. 

I nyhetsflödet hör man varje dag om händelser som kan förklaras i termer av drivkrafter. Det är detta jag vill ägna denna blogg åt.

Bland dagens nyheter reagerade jag på två saker:

• Polisens alkoholtester
• Volvos situation

Enligt en ny rapport (källa oklar) om polisens alkoholtester så utförs dessa till största delen under en period på dygnet, och på sådana platser, där man inte kan förvänta sig att haffa så många rattonyktra förare. Jag får intrycket att man gör det medvetet för att uppnå vissa uppställda statistiska mål. Att ta hand om ev. haffade onyktra förare tar för mycket resurser från själva alkotestandet. Det som räknas här är tydligen antal utförda alkoholkontroller, inte antalet haffade rattfyllon. Var och en som hör och läser om detta förstår ju att det är uppåt väggarna. Man undrar varför det är så. Vad är det som driver polisens handlande här? Måluppfyllelse. Att säkra framtida resurser till polisen. Pengar. Att få verksamheten att se kompetent ut. Så att de ska få mer resurser för att kunna fånga in fler rattfyllon under nästa budgetår .

Angående Volvo så är det nästan för stort för att kommentera på nåt vettigt sätt. Men i slutändan är det väl så att deras produkter inte är tillräckligt attraktiva för att verksamheten ska löna sig. Samt att vi ju lever i en låneekonomi till 100%. Och när framtiden ser oviss ut tar man inte gärna ett lån. Speciellt inte för att köpa en bil. Jag vet inte om det är en tillfällighet att det är just bilindustrin som har råkat illa ut i dessa kristider. Hela Detroit verkar ju vara på fallrepet. Jag tror att ”they’ve had it coming for a while”. Money money money…(Nyss spelades filmmelodin ‘Titanic’ på radio). Vad positiv jag känner mig idag!

Många av mina inlägg kommer att utmynna i att pengar är den grundläggande och starkaste drivkraften i dagens samhälle. Både i det lilla och stora perspektivet. Och det är så trist. Det blir så platt på något sätt. Går tillvaron bara ut på att tjäna en massa pengar? Så att man kan få ut en schysst pension när den tiden kommer, och så att man kan spela golf varje dag tills man en dag kolar vippen. 93 år gammal eller så. Ja kanske det